Handelshögskolan i Stockholm är ett exempel på ett lärosäte där samverkan är grunden för hela verksamheten – utan att “samverkan” är ett ord som används eller ens finns i deras vokabulär. För rektor Lars Strannegård genomsyrar idén om att göra saker tillsammans med företag och andra intressenter sättet skolan organiserar sig på för att bedriva relevant utbildning och forskning. Det är i samtal med andra som skolan utvecklar kunskap med bäring på dagens samhälle.
När vi kommer in på Handelshögskolan, genom den stora ekdörren vid Sveavägen, möts vi av ett surr. Det märks att skolan är en plats där studenter vill spendera sin tid. Samtidigt som entrén symboliserar vägen in till utbildningen, har studenterna efter examen desto fler dörrar att välja mellan, ut till samhällets alla hörn. Den mäktiga byggnaden från 1925, signerad Ivar Tengbom, är idag fylld av konst med syfte att vara ett slags intellektuellt klipulver för att väcka frågor och uppmuntra till samtal och reflektion, även efter utbildningen.
Precis som en forskare i samhällsvetenskap förväntas göra, bemöter Lars Strannegård vår inledande fråga med en motfråga. Han vill problematisera begreppet. På Handelshögskolan finns en uttalad ambition att odla studenternas förmåga att ställa frågor och att de ska kunna närma sig ett problem utifrån olika perspektiv. Kanske är det självklarheten med “samverkan” på Handelshögskolan som förklarar varför det inte är ett ord som dominerar strategidokument, särskilda tjänster eller rådgivande organ. Lars vill hellre prata om betydelsen av att föra samtal – att sträva efter en dialog för kunskapsöverföring och lärande – med olika samhällsaktörer, särskilt de företag som är med och finansierar skolans verksamhet.
Om man som forskare bottnar i vilken roll vetenskapen fyller i samhället, behöver pratet om samverkan inte bli så ängsligt eller komplicerat. Handelshögskolans långa historia skapar stabilitet och ett självförtroende som gör att skolan både kan lyssna in samhällets behov och erbjuda solid och relevant kunskap som samhället efterfrågar. Om skolan anpassar sig alltför mycket till vad omvärlden vill ha så kommer man inte vara relevant på lång sikt, slår Lars fast.
Detta är utifrån mitt och Handelshögskolans perspektiv, och vi har ju haft 115 år på oss att bygga upp den här trovärdigheten och legitimiteten. Jag vet inte hur mycket av detta som går att överföra, men det är ändå det jag tycker är viktigt. Man måste tro på den akademiska kunskapsproduktionsmodellen och ha självförtroende i den modellen – och det har ju vi.
Handelshögskolan beskrivs ofta som ett elituniversitet där de “bästa söker sig till de bästa”. Det speglar sig också i de företag som vill vara med och bidra till skolan. Under Lars tid som rektor har han inte bara lyckats knyta till sig nya samarbetspartners, vilket utökat Handelshögskolans budget avsevärt, utan också intresserat andra samhällsaktörer. Lars har också kallats en “visionär ekonom” som kan tala om konstens egenvärde bortom ekonomisk vinst.
Sedan Lars tillträdde som rektor har skolan också satsat på att lyfta in konsten i utbildningen – som ett slags klipulver för att påminna om och lära ut betydelsen av reflektion som en ingång till kunskap. Detta synsätt sammanfattas i The Art Initiative, som innefattar en rad satsningar. Handelshögskolans lokaler på Sveavägen i Stockholm är idag också något av en konstinstitution med installationer och konstverk, och lärosalar inredda av diverse konstnärer.
Utbildningen och konsten är två sidor av samma mynt och förklarar varför både vetenskapliga och estetiska kunskapsformer behövs.” På så sätt kan morgondagens beslutsfattare förberedas för att möta de samhällsutmaningar vi står inför och bidra till att stärka Sverige som en ledande kunskapsnation. Att öka bildningsnivån, menar Lars, är viktigt för att inte bara stärka Sveriges konkurrenskraft och innovationsförmåga, utan också demokratin genom att värna den fria tanken.
En förutsättning för att vara relevant är att forskare har integritet och inte glider in i en konsultroll och ser på sin forskning som ett slags beställningsuppdrag, utan håller fast vid de vetenskapliga principerna. Detta stärker också forskarnas legitimitet. Om man gör avkall på principerna, kan man inte längre attrahera de bästa forskarna, och inte heller de bästa studenterna. Lars menar att det är viktigt att ha integritet och vara tydlig med vad Handelshögskolan kan erbjuda i partnersamarbeten och vad man inte kan erbjuda. Det finns en väl etablerad modell om hur samarbeten med företag och andra intressenter ska organiseras, och den tillskrivs stor tillit av alla involverade.
Den akademiska friheten är alltid inskriven i alla avtal med externa parter. Det är utgångspunkten för alla samarbeten: “Kärnan är alltid den akademiska kunskapsproduktionen.” Detta är avgörande för att kunna attrahera de bästa forskarna, de som enligt Lars vill och kan publicera sig i högt rankade vetenskapliga tidskrifter med krav på teoretiska bidrag. Samtidigt förväntas forskningen vara samhällsrelevant, och under de senaste åren har Handelshögskolan satsat på centrumbildningar med fokus på olika branscher eller samhällsutmaningar. Dessa centrumbildningar fungerar som samverkansenheter och mötesplatser för löpande dialog mellan forskare, studenter och företag, med syfte att skapa en ömsesidig förståelse för vad som är relevant.
Forskningen i sig genomförs dock inte nödvändigtvis i direkt samverkan. Till skillnad från många andra lärosäten skrivs sällan, eller aldrig, särskilda samverkansavtal på projektnivå. Istället handlar det om att forskare engagerar externa parter i olika former av samtal, både för att lyssna in företagens verklighet och för att dela med sig av sin forskning. Att tillgängliggöra kunskap är också en aktivitet som sträcker sig bortom partnerföretagen – inte minst för att nå andra sektorer i samhället. Nyligen lanserade till exempel Handelshögskolan SSE Research Hub, en portal som underlättar för allmänhet, sakkunniga och medier att hitta forskning och forskare kopplad till skolan.
Samverkan kan lätt bli byråkratiskt, men behöver inte vara svårare än att föra respektfulla samtal, menar Lars. För Lars handlar det om samtal med syfte att överföra kunskap och lära av och om varandra. Det kräver viss organisering, resonerar han, men får inte kvävas i administration som tar fokus från professionen och de vetenskapliga principerna. En del i att få det arbetet att fungera och att skapa förutsättningar för att det finns tid och resurser till löpande dialog med partnerföretag och andra intressenter handlar om att ingen ensam person kan göra allt – enskilda forskare kan inte vara ”tulipanarosor” som ska göra allting, resonerar Lars.
Lars förklarar att de därför redan när de söker finansiering för nya satsningar alltid inkluderar både en ”Scientific director” och en ”Executive director”. Medan den förstnämnda fokuserar på det vetenskapliga arbetet har den sistnämnda, ofta också en disputerad forskare, ansvar för att sköta kontakter, lyssna in behov och fungera som facilitator. Detta upplägg ger tid och utrymme för den enskilda forskaren att fokusera på forskningen.
Till de olika centrumbildningarna finns tillhörande “advisory boards”, rådgivande organ. En gång om året, ibland flera, samlas forskare, företagsrepresentanter och studenter för att föra samtal om vilka problem de brottas med, vilka frågor som är mest aktuella och vilken typ av kompetensbehov som finns. Lars beskriver hur samtalen blir ögonöppnare för studenterna, som ofta har bilden av att företags vardag handlar om prissättning, marginaler och IT, och inte lika ofta om stora globala frågor som rör till exempel Suezkanalen, hållbarhet och konflikter i världen.
Poängen är att vi ska förstå hur deras verklighet ser ut. Samtalen fungerar som ett sorts smörjmedel mellan bolagen, men också mellan bolagen och studenterna, och mellan bolagen och forskningen.
Samtalen skapar förståelse för varandra och bidrar till ett ömsesidigt lärande som alla parter deltar i och bidrar till. Det handlar om att lyssna in varandra, och för Handelshögskolan är det avgörande för att kunna vara relevant. Lars deltar själv i dessa samtal, och kanske är det ytterligare en förklaring till framgångsreceptet när det gäller att attrahera nya partnerföretag.
Om företagen inte uppfattar att vi gör relevanta saker, då är det liksom adjö till vår verksamhet. Det ligger något i det här modeordet – att det är en del av vårt DNA – för det är verkligen så.
Att lyssna in och förstå omvärldens verklighet handlar om att värdesätta olika erfarenheter och kunskaper. Alla behövs, påpekar Lars. Allt handlar inte om episteme, det vill säga uträkningar, logiskt tänkande och förmågan att dra slutsatser – kunskap som kan dokumenteras och överföras, till exempel genom föreläsningar och i kurslitteratur. Lika viktigt är techne, det vill säga praktisk kunskap som inte lika lätt går att överföra i text, och som innebär att något skapas samtidigt som kunskapen praktiseras. Lars, som också har skrivit boken Kunskap som känns, förklarar idén om vetenskaplig kunskapsproduktion och att mycket börjar med synen på kunskap. Inför varje nytt partnersamarbete förklaras vad Handelshögskolan gör och står för, beskrivet med akronymen FREE – Fakta, Reflektion, Empati och Entreprenörskap – som fungerar som en mission för att vara en världsledande handelshögskola.
En grundförutsättning för Handelshögskolans partnersamarbeten är långsiktiga relationer och insikten om att också olika kunskaper behövs, där företag bidrar till forskning och utbildning på ett sätt som blir relevant för alla parter. Med referens till Bruno Latour beskriver Lars att det fortfarande idag finns en idealbild om hur kunskapsproduktion går till: Ett geni kommer på någonting, som sedan omsätts från grundforskning till tillämpning och innovation, och som därefter framgångsrikt får spridning och används i samhället. Men verkligheten är sällan varken så linjär eller så tydlig. I stället är det ofta precis som Latour skriver, påminner Lars, att den första idén “barely counts” – att den snarare är en sorts tanke, “och sen börjar det nystas upp och man diskuterar tillsammans, och sen så blir det någonting av det”.
I det nystandet är studenterna avgörande. Undervisningen fungerar som ett sorts kugghjul för hur tankar och idéer utvecklas. Lars menar att studenternas betydelse ofta tappas bort och de tenderar att hamna utanför “samverkansmodellen”, men att de är nog så viktiga att lyfta fram. Det är studenternas lärprocesser som är kärnan i arbetet och de måste involveras i alla delar – och genom hela utbildningen.
Det är där det sker. De unga studenterna bidrar till kunskapsöverföring av hela samhällets sätt att tänka och förstå världen. Detta behöver integreras i såväl undervisning som forskning.
Som ingång till nya samtal, och nya samarbeten, tar Lars gärna tillfälle att visa upp Handelshögskolans konst. För den som är lyckligt lottad att få sig en privat visning bjuder konstrundan inte bara på en stor variation av konst utan också spontana möten med såväl medarbetare som studenter. Under vår egen visning blir detta tydligt, och flera studenter vi möter vill stanna och prata med Lars. Stoltheten hos både Lars och studenterna går inte att ta miste på.
Konsten förklarar inte bara skolans ambitionsnivå utan också dess syn på kunskap. Sedan fem år tillbaka kan studenterna även delta i bokcirkeln Literary Agenda med syfte att läsa och diskutera skönlitteratur. Satsningarna på humaniora är del av ett bredare pedagogiskt initiativ med syfte att undersöka och utveckla nya sätt att utbilda, men också att bidra till bildning. I tider av digitalisering och artificiell intelligens väcks särskilt frågor om vilken kompetens, eller vilket kunnande, som arbetsgivare behöver eller söker för att möta framtiden. Här kan konsten vara, om inte svaret, så ingången till sådana samtal.
Text: Maria Grafström & Anna Jonsson
Foto: Sebastian Borg
Den här artikeln är del av boken ”Kunskapens nyanser – berättelser om samverkan”. Boken bygger på intervjuer nio framstående personer som lyckats bryta ner barriärer mellan forskning och praktik.