Kristina Säfsten: Möten mellan människa och maskin

Det handlar om vad man drivs av. Jag tänker att det ska vara kul längs vägen, annars är det inte värt, och jag tycker att samverkan med företag är kul. Ibland kan jag bli nästan trött på mig själv, jag tänker att jag skulle behöva stänga av, sätta en ram runt, så att det inte blir nya tankar, inga nya idéer. Men det är väl hur man är som person.

Kickis forskning både handlar om och genomförs i samverkan med företag. Under de senaste 20 åren har Kicki varit del av att bygga upp och utveckla forskarutbildning och forskning vid Tekniska Högskolan, Jönköping University. Hon beskriver det som en fantastisk tid där samverkan har löpt som en röd tråd genom arbetet. Som professor i produktionssystem har hennes studier främst handlat om skärningspunkten mellan människa, teknik och organisation och hur dessa bör samspela för att skapa förutsättningar för framgångsrika produktionssystem. Tempoväxlingen mellan akademi och praktik är något som motiverar henne i sitt arbete, men även möjligheten att gemensamt utveckla ny kunskap.

Samma ord, olika betydelser

Att samverka handlar om att gå in i varandras kunskapsvärldar – att både försöka förstå och kanske “nagga” lite på varandras områden, förklarar Kicki. Ett gemensamt kunskapande och att lära tillsammans kräver att man korsar de där egna gränserna och tar sig tid för den andre partens situation. Samverkan väcker därför också frågor om det egna görandet: Varför gör vi som vi gör? Det är i sig ett ständigt lärande att möta människor som ställer andra frågor, har andra perspektiv och kommer med andra svar. När samverkan fungerar skapas möjligheter för alla som deltar att utvecklas tillsammans.

Det finns en risk, menar Kicki, att forskare värdesätter den inomvetenskapliga kunskapen mer än annan kunskap. I sitt arbete försöker hon därför alltid att betona värdet av olika typer av kunskap, något som krävs för att kunna mötas i gemensam kunskapsutveckling. Demokratisk kunskapsdelning, som hon lyfter fram som särskilt viktig för processen, kräver just detta: att alla som deltar värdesätter och respekterar olika former av kunskap.

Jag tycker att man ska vara väldigt noga med det vetenskapliga görandet, och även med presentationen av det man har gjort. Det vetenskapliga hantverket är viktigt för mig. Men jag vill också att det jag gör ska vara användbart. Jag vill gärna se att när vi lämnar företagen efter ett projekt så ska det ha hänt saker i verksamheterna.

En interaktiv ansats

Arbetet som forskare ska vara både industrirelevant och teoretiskt relevant, och Kicki menar att hon som forskare måste förhålla sig till båda dessa krav. Det är också ett tankesätt som har präglat många tekniska högskolor och deras samarbete med det regionala näringslivet.

Jag kan ju hålla på och teoretisera om något som jag tycker är lite spännande, men för att det ska spela roll för någon på riktigt så behöver vi göra det i samverkan med företagen.

Ett exempel på vad som kan hända när teori möter praktik kan illustreras av Kickis arbete med gränser och gränsobjekt – teorier som hon och hennes kollegor använder både som ramverk för de egna analyserna och som hjälp i diskussioner med företag. Över tid har teorierna till och med blivit något som har strukturerat samverkansprocesserna och fungerat som stöd för forskare och praktiker i att mötas. Extra roligt har det varit, berättar Kicki, att se hur gränsobjekten dykt upp i diskussioner när företagen själva fått presentera resultat och berätta om de lärdomar de har fått i projekt.

För företagen betydde det ju ingenting när vi sa att det här var ett gränsobjekt, de kunde inte begreppsliggöra det. Men när vi avslutar projektet och de själva berättar om gränsobjekt i sin verksamhet, då ser vi att den här kunskapen har fördelats mellan oss.

Hur kunskap kan utvecklas i samverkan är heller inte givet, och det är ett arbete som måste få ta tid. En interaktiv forskningsansats är ett tillvägagångssätt som Kicki har använt tillsammans med sina kollegor och som stöttar just dialog över professionella gränser. Hon förklarar att det innebär att “akademikersystemet” separeras från “praktikersystemet” och att forskare och praktiker möts i mitten. Det är där de gemensamt formulerar innehållet. Inte sällan är detta en omfattande och arbetsintensiv process där inte minst forskarna behöver släppa på kontrollen och redan i starten av ett forskningsprojekt öppna upp för andra perspektiv. I en sådan process beskriver Kicki hur det händer att kollegor känner sig “lätt förtvivlade” och att det kan vara “en jobbig fas”, men i efterhand brukar alla inblandade tycka att det var till stor hjälp för projektet som helhet att alla fick delta redan från början.​

Att ställa frågor

Samverkan kan göras på många sätt, och därför är det viktigt att prata om hur det gemensamma arbetet ska genomföras, samt vilka förväntningar som finns på vad det ska resultera i. Det är enligt Kicki helt avgörande för att det ska fungera. Annars finns risken att företag tänker att forskare ska komma och lösa deras problem, men det är inte forskarens uppdrag, menar Kicki. Tillsammans med företagen kan forskare utveckla arbetet så att det kan göras lite bättre imorgon.

Vi är inte konsulter och vi har inte ambitionen att gå in och säga ‘så här ska ni göra’. Vi ska hjälpas åt. Som jag ser det kan vi forskare fylla på med teoretisk kunskap eller erfarenheter från andra studier och därigenom hjälpa företag på vägen, men vi har aldrig en färdig lösning. Till skillnad från en konsult – som kanske säljer en tjänst eller ett paket – så har vi i stället frågeställningar som vi fokuserar kring.

Det akademiska perspektivet fungerar som ett utifrånperspektiv. Det kan erbjuda ett raster, en lins, för att få företag att se på sin egen verksamhet med nya glasögon. Företag kan på så sätt upptäcka saker som de inte tidigare har tänkt på eller lagt märke till. Kicki förklarar att det ofta är något som företagen själva har sagt tidigare, så det är inte nödvändigtvis nytt innehåll. Men när forskare har analyserat exempelvis intervjuer och förpackat innehållet i ett nytt format, kan det ge företagen en ny förståelse för sin egen verksamhet. Det kan ge kraft och engagemang, en drivkraft, hos företagen att börja jobba med frågor som de tidigare inte har tänkt på.

Frågor om hur forskning bedrivs – själva processen genom vilken kunskap utvecklas, det som Kicki kallar “forskningsgörandet” – är det centrala i sammanhanget. Själva görandet sker inte per automatik. Det kräver att de involverade parterna släpper på kontrollen. För forskare som är vana vid att själva bestämma och ha full kontroll kan det vara utmanande att öppna upp för andra frågor och tillvägagångssätt, vilket kräver ett tänk kring hur deltagarna kan mötas. Ibland behöver man också få jobba ifred.

Långsiktiga och kortsiktiga behov

Även om samverkan genomsyrar alla delar av Kickis arbetsdagar, uttrycker hon ett särskilt stort engagemang för forskarutbildningen och de möjligheter som företagsforskarskolor erbjuder genom att skapa möten mellan akademi och praktik. Samtidigt lyfter hon att företagsforskarskolor är mer utmanande än forskningsprojekt som sker i samverkan. Inom ramen för forskarskolorna blir mötet mellan det långsiktiga akademiska perspektivet och det mer kortsiktiga företagandet extra tydligt.

Det måste vara lite puls tillsammans med företag. Man kan inte lämna dem i sex månader, gå hem och sitta och skriva, utan de vill veta vad som händer.

En av de forskarskolor som Kicki var med och etablerade var i samarbete med skogsindustrin. Då handlade det om att involvera företag som hade mycket begränsad erfarenhet av att samverka med akademin. När de väl fick igång doktorandprojekten blev det en fantastisk resa, och det var både utmanande och väldigt givande för alla inblandade. Dessa skolor är utmärkta exempel på hur olika kompetenser tas tillvara och kombineras. Det är även en drivkraft för att utveckla metoder för samverkan mellan forskning och praktik.

Förutom att vi ska rigga hela upplägget med forskarskolan – med kurser, handledare, hela setupen – så behöver vi också ha en idé i varje företag. Det måste vara något som kan hålla över fem år, något som någon kan jobba med under hela den här tiden, det ska ha ett värde för dem framåt, samtidigt som det ska vara vetenskapligt intressant. Det är så många dimensioner!

Ett engagemang bortom publikationer

Att utveckla kunskap tillsammans handlar om att mötas, att ta sig tid att både dela med sig av det egna kunnandet och lyssna på andras erfarenheter. Tillsammans med kollegor har Kicki utvecklat ett workshopformat, “Knowledge sharing sessions”, med ambitionen att forskarna tillsammans med representanter från de deltagande företagen ska utveckla kunskap om centrala teman för ett forskningsprojekt.

Det handlar om att skapa förståelse för och samsyn kring centrala frågor i projektet, men berör också större frågor såsom: Vad är kunskap? Vad är det för typ av kunskap vi pratar om? Vad behöver vi för kunskap? Var går gränserna mellan olika typer av kunskap och vad innebär det att korsa dessa gränser?

Det är viktigt att ha ett gemensamt mål att jobba mot, tillsammans med olika kompetenser, och att i det arbetet värdera och ta tillvara på dessa kompetenser på bästa sätt.

Värdet ligger i det löpande kunskapsutbytet med andra involverade i forskningsprojektet, vilket innebär att hennes eget och andras kunnande kan utvecklas – och nya projektidéer föds. Samtidigt kräver det akademiska systemet att resultat publiceras, och att skriva artiklar tar också tid.

Den allra största utmaningen är att vi har gjort mycket mer än vad vi har lyckats publicera. När projektet börjar närma sig sitt slut så har vi otroligt mycket intressanta resultat och data, men har inte riktigt hunnit skriva allt. Just nu har jag till exempel 3–4 jättefina artikelidéer och vi har fantastiska studier, men projektpengarna är slut.

Trots dessa utmaningar har Kicki hittat ett sätt att låta möjligheterna få ta plats, inte minst genom att bana väg för nya forskare och samarbetspartners. När Kicki visar oss runt på campus, i de gamla industrilokalerna där högskolan nu huserar, blir det tydligt att det är dessa möten som visar vägen. Just idag vill dessutom alla säga grattis till det nya anslag hon precis fått beviljat tillsammans med sin kollega Fredrik Elgh. Och förstås ska det genomföras i samverkan.

Text: Maria Grafström & Anna Jonsson. Foto: Sebastian Borg