Johan Eker är den adjungerade professorn som blev professor ”på riktigt” i en miljö som bygger på nära samverkan mellan akademi och näringsliv. Genom stöd och uppmuntran från chefer på både Lunds Tekniska Högskola och Ericsson Research har Johan kunnat befinna sig i mitten, med ett ben i vardera värld. Det är en modell som båda parter vinner på, men som kräver respekt och förståelse för att det handlar om två olika roller med skilda uppdrag.
Johan Ekers karriär kan förstås som ett resultat av samverkan mellan akademi och företag, drivet av en vilja att verka och bidra till båda dessa världar. Det förklarar också hans roll både i det nationella initiativet WASP (Wallenberg AI, Autonomous Systems and Software Program), Sveriges största individuella forskningsprogram med syfte att stärka ”strategiskt motiverad grundforskning” till gagn för svensk industri, och som ordförande i den rådgivande gruppen för Internet of Things and People (IoTAP) – ett forskningscentrum vid Malmö universitet som KK-stiftelsen är medfinansiär till. Johan beskriver dessa sammanhang som ett slags gemensamma arenor för akademin och industrin att hjälpa varandra att förstå vad som kan vara relevant forskning.
Det är ett sätt för industrin att påverka riktningen för akademin, utan att styra den. Vi inom industrin kan inspirera och visa på vad som är relevant genom att stödja forskning i en riktning som är intressant för oss.
Samtidigt är det kanske förståelsen för skiljelinjen mellan akademi och praktik som gjort att Johan har lyckats befinna sig där “i mitten” och göra karriär både inom akademin och på Ericsson Research. Att Johan har haft bra chefer som tillåtit honom att utvecklas i båda världar har förstås också hjälpt.
Akademins uppgift är att utveckla relevanta frågeställningar, eftersom det är mycket svårare att ställa frågan än att komma med svaret. Om man redan från början vet vad man vill, då kan industrin göra det själv, och då behövs inte akademisk forskning. För Johan handlar därför forskning, enkelt uttryckt, om att låta kompetenta personer tillsammans utveckla bra frågor.
Jag tycker det är den svåraste delen av forskningen – att formulera en relevant fråga som ingen annan har ställt. Och många gånger är det en ‘happy accident’ som leder fram till frågan. Eller som Pasteur sa, ‘chance favours the prepared mind!’
Förmågan att utveckla bra frågor kräver tid och förutsättningar att tänka fritt, utan krav på att det ska leda till affärer och lönsamhet. Det är också den främsta skillnaden mellan akademi och företag. När det gäller just förmågan att formulera relevanta frågor är det inte svårt att förstå varför Johan lyckats balansera sina roller. Under vårt samtal ställer Johan frågor på ett sätt som gör att han resonerar sig fram till svar om varför samverkan tycks vara enkelt för somliga och svårare för andra. Johans reflektioner tar utgångspunkt i en pragmatism och en idé om att det mesta här i livet kräver både och – men samtidigt balans – oavsett om det handlar om forskning och praktik, formell struktur och ostyrda samtal, eller jobb och fritid.
Att ha tillit och förståelse för processen, och inte försöka styra för mycket, är en av förklaringarna Johan ger till varför hans ämnesområde – reglerteknik – lämpar sig så bra för samverkan mellan akademi och praktik. Det man lär sig under resans gång är ofta viktigare än själva resultaten. Till exempel kan man säga att doktorandens samlade kunskap och erfarenhet är en mer värdefull slutprodukt än själva avhandlingen. Det gör samtidigt att samverkan är extra knepigt att sätta mätetal på.
Det är nästan så att det är omöjligt, skulle jag säga, att mäta. För vi gör våra projekt och sen går vi vidare och så har vi hunnit göra två-tre projekt innan det kan plockas upp och kommersialiseras. Och det kanske inte ens finns någon som kommer ihåg att vi gjorde det, det måste finnas ett patent eller en artikel eller någonting som guidar i så fall.
För ett företag som Ericsson är patent naturligtvis viktigt, precis som i resten av telekomindustrin. Det tar dock ofta lång tid att patentera något och det är inte alltid enkelt att härleda från vem eller varifrån idéerna kommer. Som Johan påpekar tar det ofta många år från att ett forskningsresultat presenteras till att man tjänar pengar på det. Forskning handlar därför om att våga prioritera, att låta arbetet få ta tid och att det också får bli fel ibland. Johan påminner om att det inte går att bestämma på förhand vad som kommer att bli lyckat eller bidra till viktiga upptäckter.
Jag tänker ofta på de som fick Turingpriset inom AI, Geoffrey Hinton, Yoshua Bengio och Yann LeCun. De har ju harvat med detta sen 80-talet, och fick sitt stora genombrott 2011. Alla de här personerna är fortfarande huvudpersoner inom OpenAI och på Google och på Facebook. De visar att när man har riktigt duktiga personer så ska man satsa på dem och låta dem bygga upp sina verksamheter.
Risken med att “smeta ut för mycket” och inte våga satsa på “riktigt duktiga personer”, som Johan uttrycker det, är att de stora genombrotten inte kommer att se dagsljus. Det krävs mod att våga lita på sin magkänsla och säga “det här är ett bra projekt, det här verkar vara kul” utan att veta exakt vad man ska få ut av det.
Branschens mognad, men också företagets storlek och erbjudande, påverkar synen på forskning och tid, resonerar Johan. I Sverige har vi haft en tradition med avdelningar för forskning och utveckling (FoU) på de större industriföretagen. Ericssons FoU-verksamhet syftar till att hitta tillämpningar för ny teknik, vilket skiljer sig från hur till exempel Google och Apple jobbar med forskning. De senare bedriver ofta mer tillämpad forskning och har korta tidsperspektiv, medan ett företag som SAAB Gripen utvecklar flygplan med tidshorisonter på 20 år eller längre. Tidsperspektivet väcker också frågor om fördelning av kostnader mellan akademin och industrin, menar Johan.
Om man tar på sig Ericsson-hatten så är det stor skillnad att samarbeta med de yngre högskolorna eller universiteten, jämfört med kanske Lund eller KTH, som har en liten annan profil. Vid de yngre lärosätena är grupperna ofta mindre och de är mer inriktade på att vara tillämpbara, upplever jag det som.
Johans upplevelse är också att vid de mindre högskolorna eller nya universiteten, som till exempel i Malmö, Karlstad och Örebro, finns det ofta en större vilja och entusiasm kring att samverka med lokala företag. Och där spelar finansiärer som Vinnova och KK-stiftelsen en viktig roll. För äldre lärosäten, och för de ämnesområden där samverkan är en integrerad del, sker samverkan mer per automatik och attraherar kanske också främst de större företagen som har resurser att bidra med, både kompetensmässigt och finansiellt. Det skapar förmodligen, resonerar Johan, olika förutsättningar för att samverka som man kanske måste bära med sig för att förstå vad arbetet innebär.
Platsen har betydelse för att kunna mötas naturligt. Johan beskriver den lokala miljön i Lund som extremt gynnsam för samverkan. Det är enkelt att springa mellan byggnaderna, vilket skapar ett slags näringskedja mellan LTH, via forskningsbyn Ideon Science Park, och vidare till de stora företagen – “precis som det ska vara”. Närheten gör det möjligt att göra examensjobb på olika företag, hålla gästföreläsningar och bygga upp en livskraftig alumniverksamhet. För företagen skapar det också en bra bas för att rekrytera duktiga medarbetare.
För att uppmuntra forskare att röra sig i mitten av och mellan de olika världarna, skulle svenska lärosäten kunna arbeta mer utifrån den amerikanska modellen med att skicka iväg sina forskare på “internships” på företag. Enligt Johan skulle det vara ett enkelt sätt att skapa vägar in och ut ur akademin, något som också skulle bidra till vidgade perspektiv och nya idéer.
Även forskning inom företagens egna FoU-verksamheter kan leda till samverkan med akademin, genom att även dessa forskare publicerar sig i vetenskapliga tidskrifter. För Ericsson Research är publikationerna viktiga, menar Johan, då de skapar legitimitet och fungerar som ett lyckat exempel på internkommunikation.
För att samverkan ska leda till nytta och bidra till värde, behöver frågan om varför samverkan behövs och vem som ska involveras ställas. Återkommande i intervjun betonar Johan betydelsen av tid, tillit och kloka personer – och att alltför klåfingrig styrning eller likformighet riskerar att krossa drömmar och idéer. En viss galenskap och djärva idéer är också viktiga.
Jag tror att om man sätter duktiga människor i ett rum för att fundera över ett viktigt problem, och det finns kaffe och mat, så kommer det att hända jättebra grejer!
Det räcker inte med att skriva under ett samverkansavtal – tid, resurser och engagemang behövs också. Ofta krävs eldsjälar för att det ska bli bra. Johan framhåller vikten av att mjuka värden ges plats, så att folk får utrymme att tänka och orkar jobba ett helt arbetsliv. Det är något som ofta utmärker den svenska arbetsmiljön och som ibland fungerar som ett sätt att attrahera utländska forskare och medarbetare.
Det går inte att pressa fram forskning. Där har Sverige en attraktionskraft. Vi kanske får stå ut med att vi har mycket sämre löner, för åker man till Tyskland eller till USA så får man samtidigt väldigt mycket mer av styrning inom forskningen.
Frihet och flexibilitet skapar också utrymme för andra intressen i livet, som ett kreativt skapande, vilket inte är oviktigt i sammanhanget. För Johan kommer detta till uttryck genom ett stort musikintresse, och kanske förklarar det hans lättsamma och lugna intryck, trots en vardag med två karriärer. Johans förmåga att jobba med och lyfta fram andra personer är en annan förklaring. Ett förhållningssätt som frodas i den kultur med fokus på gemensamt lärande som genomsyrar både institutionen på LTH och Ericsson Research.
Vissa ämnesområden kräver mer samverkan än andra. För ett ämne som reglerteknik, som kan appliceras inom en rad olika teknikområden och där matematiken ligger som grund, utgör samverkan en slags ryggrad. Nära samarbete mellan akademi och praktik är en förutsättning för att ämnet och de branscher som bygger på den vetenskapligt grundade kunskapen ska utvecklas. Skillnaden mellan forskning på ett lärosäte och FoU på ett företag är att det sistnämnda alltid har ett uttalat affärsfokus. För ett företag som Ericsson, med en forskningsavdelning bestående av 800 medarbetare, varav ungefär hälften har disputerat, går forskning och utveckling inom akademin och på företaget hand i hand. Johan beskriver det som att det nästan är lite självgående – det behöver inte vara särskilt komplicerat.
Ett fel som många företag gör, menar Johan, är att de tänker att de kan göra en insats initialt och att “här ska det hända något bra på tre år”, med en förväntan om att forskarna sen ska komma och presentera en lösning. Men det är sällan så enkelt. I stället handlar det om att se på forskning och samverkan som en kontinuerlig investering, och den investeringen handlar om tid och engagemang. Det räcker inte med att finansiera eller tillhandahålla ett dataset eller beräkningskraft, eller något som bara “ges” till forskarna. Man måste engagera sig.
Om man inte möts så blir det ingenting alls av det. Och den kostnaden är lite osynlig. Det kostar ganska mycket om man ska engagera sig, då måste man skriva artiklar ihop och då blir det lite dyrare än man tänkt sig, tror jag. Men det är också det enda sättet att få någon avkastning på investeringen.
Utan möten och engagemang, ingen avkastning.
Text: Maria Grafström & Anna Jonsson
Foto: Sebastian Borg
Den här artikeln är del av boken ”Kunskapens nyanser – berättelser om samverkan”. Boken bygger på intervjuer nio framstående personer som lyckats bryta ner barriärer mellan forskning och praktik.