För att klara allt från batteritillverkning, elektrifiering, nya material till produktion och distribution av vätgas behöver utvecklingen gå snabbt. I sin roll som landshövding i Västerbottens län möter Helene Hellmark Knutsson ständigt tuffare krav på ökad omställningstakt och därmed också behov av ny kunskap. Numera handlar det sällan om att övertyga om att kunskap behöver utvecklas i samverkan, utan mer om hur detta ska gå till – om själva görandet.
Helene Hellmark Knutssons intresse för frågor som rör samverkan mellan akademi och praktik spänner över många sektorer och frågeställningar. I vårt samtal återkommer hon ofta till vikten av att förstå olika aktörers roller och perspektiv. Erfarenhetsbanken rymmer allt från fackligt arbete och tiden som landstingspolitiker i Stockholm, till åren som minister för högre utbildning och forskning och ansvarig för forsknings- och innovationspropositionen ”Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft”.
I hennes nuvarande roll som landshövding i Västerbottens län står frågor om hållbar regional utveckling, inte minst genom privat-offentlig samverkan, högt på dagordningen. Ett exempel på det är hennes engagemang i innovationsprogrammet SustainGov som involverar akademin, offentlig sektor och andra organisationer med ambition att utveckla långsiktigt hållbara lösningar på system- och samhällsnivå. Att vi träffas på tågperrongen är talande för Helene, då hon i sin vardag ofta är på väg. Som veckopendlare mellan Stockholm och Umeå är resorna ett naturligt inslag som också ger möjligheter att engagera sig i initiativ som inte är geografiskt bundna.
Synen på samverkan – vad det innebär och hur det kan genomföras – måste breddas, betonar Helene. Komplexa samhällsutmaningar kan inte mötas annat än genom samverkan över sektorsgränser. I:et i forskningspropositionen ”Kunskap i samverkan” symboliserade just detta – att kunskapsutveckling behöver ske genom samverkan som skär på tvärs över sektorer, discipliner och landsgränser.
De senaste årens forskningspropositioner har, oavsett den aktuella regeringens politiska hemvist, lyft fram samverkan som medel för att främja innovationer och samhällets kunskapsförsörjning. Styrningen mot mer samverkan ska dock inte förstås som försök att definiera forskningens innehåll. Helene betonar vikten av att politiken skapar utrymme för öppna, långsiktiga forskningsprogram som ger lärosäten möjlighet att själva bestämma över och utveckla sin verksamhet. Det är inte politikens uppgift att styra vad forskningens fokus ska vara eller inom vad det svenska forskningslandskapet ska utveckla sin spetskunskap. Däremot kan politiken, menar hon, uppmuntra till gränsöverskridande möten, för att verka för kunskapsöverföring mellan akademi och praktik. Dels handlar det om att utveckla förståelse för varandra, dels att lära av varandra. Det är bara genom att träffas och föra dialog som respekt och förtroende för varandras arbete kan utvecklas. Helene ger flera exempel på hur hon själv som minister sökte dialog med forskare och andra berörda, och hur det över tid byggdes upp respekt och ett ömsesidigt förtroende.
Helene är också kritisk till att vi ofta tenderar att kategorisera grundforskning som något helt väsensskilt från tillämpad forskning. Stora upptäckter och kunskapsgenombrott kan komma från all typ av forskningsarbete, och frågor som kan vara värda att undersöka kan också komma utifrån. I mötet med praktiken kan nya och andra frågor ställas, vilket kan ge upphov till nya forskningsprojekt.
Fördjupad kunskap inom ett visst forskningsämne initieras inte sällan utifrån. Det finns ofta en tro att det bara är forskare som kan fördjupa ämnen, men det tänker jag är feltänkt.
Det är inte bara forskare, utan också många andra som vill fördjupa sig i ämnen och göra en påverkan i samhället, påminner Helene om.
Helene betonar det fruktbara i att se högskolesektorn som en helhet som rymmer olika uppdrag och roller. Ett sådant synsätt kan till exempel innebära att universitetstiteln inte nödvändigtvis måste vara något som alla lärosäten eftersträvar och ser som det mest lyckosamma. Olika lärosäten kompletterar varandra och kan gemensamt bidra till att uppfylla mål relaterade till Sverige som kunskapsnation och Sveriges stärkta konkurrenskraft.
Att se på varandra som komplementärer är fruktbart även när det gäller relationen mellan akademi och praktik. Helene menar att utmaningen framöver är att utveckla arbetssätt som tar tillvara allas kunskaper där samverkan faktiskt görs på djupet och leder till ny kunskap. Det handlar om att bygga strukturer som möjliggör iterativa lärprocesser där deltagarna löpande stämmer av, följer upp och säkerställer att de är på rätt väg.
För att samverkan inte bara ska bli prat är det alltså viktigt att alla tar ansvar för hur de utifrån sina specifika roller och med sina olika former av kunskap kan bidra till att lösa problem.
Forskningspolitik kräver förståelse för vad som är en god forskningsmiljö, och hur sådana kan etableras och utvecklas. Helene upplever att det på många av de mindre och yngre lärosätena finns en mer uttalad och direkt vilja att engagera sig i projekt och sammanhang som går bortanför de akademiska rummen. Där finns också både ett större intresse för att göra annorlunda och möjlighet att hoppa på nya satsningar. Enligt Helene är också idén med KK-miljöer – där forskning, utbildning och samverkan bildar en helhet – vägen framåt för att vara konkurrenskraftig. Sverige skulle vinna på att utveckla fler miljöer som främjar kunskapsöverföring mellan akademi och praktik.
Vi behöver en KK-stiftelse för de gamla universiteten, som kan fungera som smörjmedel för samverkan. Forskning hänger ihop med utbildning.
De större, äldre universiteten är mer inomvetenskapligt orienterade och vägen till nya arbetssätt och metoder upplevs som längre. På de äldre universiteten är idén om den enskilde forskarens frihet som det absolut viktigaste, alltjämt stark. I sådana sammanhang kan till och med samverkan upplevas som lite opportunistiskt, och som att forskare som engagerar sig i utåtriktade aktiviteter och försöker sprida forskningsresultat i bredare sammanhang vill vinna popularitetspoäng.
Det gamla forskningssystemet i Sverige var byggt för att skydda den enskilda professorns frihet och finansiering. Det var därför pengarna gick rakt ner på fakulteterna, och så ser det fortfarande ut på de äldre universiteten. Man gör få strategiska avvägningar på central nivå.
Dagens lärosäten måste skapa rum för nytänkande och satsa på en bredd av forskare med kanske andra idéer och perspektiv för att utveckla kunskap för framtiden.
Akademin behöver samverka med det övriga samhället även när det gäller utbildning. Studenter är en underutnyttjad grupp när det handlar om att hitta vägar för kunskap från universitet och högskolor ut i samhällets olika delar. Politiken ska självklart heller inte detaljstyra utbildningarna, betonar Helene, men framhåller att det behöver finnas kontaktytor mellan samhället och akademin, och att det löpande förs dialog kring utbildningen. Det är en förutsättning för att bidra till frågan om samhällets kunskapsförsörjning och det livslånga lärandet.
Människor måste också kunna utvecklas under sitt yrkesliv. Tiden när du hade samma jobb i 40–45 år är över, menar Helene. Vi behöver därför erbjuda möjligheter att vidareutveckla sig, genom att till exempelvis erbjuda lärarutbildningar för ingenjörer. För att kunna ställa om samhället och möta komplexa samhällsutmaningar behöver rätt förutsättningar ges.
Det är en orimlig tanke att du ska utbilda dig tre eller fem år i början av ditt liv, och sen ska du vara konkurrenskraftig på arbetsmarknaden fram till 67, 68, 69 år. Det är ganska få som klarar det, du behöver fylla på.
Det finns ingen anledning, menar Helene, att ha utbildningar som inte kommer till användning eller efterfrågas. Som individ behöver du känna dig behövd. Det blir också problematiskt om politiken har ett alltför ensidigt fokus på att alla individer ska skaffa sig en akademisk utbildning. Det är ett feltänk att tänka att en akademisk examen är det ultimata beviset på ett jämlikt samhälle. Vi behöver uppskatta olika kunskaper och färdigheter mer.
Det är genom humaniora och samhällsvetenskap (humsam) som vi förstår vårt samhälle, var vi står och hur vi kan navigera framåt. Utan den kunskapen är det lätt att vi går vilse. En högskoleutbildning måste därför också ge möjligheter för studenter att bilda sig och att utvecklas till kritiskt tänkande och reflekterande människor.
Vi behöver också ha forskare som både vill, orkar och kan delta aktivt i samhällsdebatten. Listan över infekterade frågor där forskare kan bidra med vetenskaplig kunskap och ökad förståelse, och på så sätt minskad polarisering, kan göras lång. Helene nämner samernas rättigheter och rennäringen kopplat till frågor om energiförsörjningen och Norrlands betydelse för svenska hushålls tillgång till el. Frågan om hat och hot mot forskare behöver tas på allvar, inte minst för att värna ett öppet och demokratiskt samhälle – något som vi, för bara några år sedan, inte trodde vi skulle behöva försvara, säger Helene.
I frågor som skaver mycket kan debatt och diskussion riskera att öka polarisering. Forskningen kan bidra till dessa debatter genom kunskap och andra perspektiv utan att riskera att öka polariseringen. Men då behövs mer samverkan för att olika grupper ska kunna lära av varandra.
Att forskare deltar aktivt i samhällsdebatten är nära sammanvävt med folkbildning – det som lägger grunden för ett samhälle. Forskning, som vi alla i ett samhälle är med och finansierar, måste därför spridas till de breda folklagren. Det ska vara låga trösklar, framhåller Helene, och ger flera exempel: Det kan handla om allt från digitala kortkurser till öppna föreläsningar. Att människor har rätt att ta del av den kunskap som produceras och att de kan fördjupa och förkovra sig är en viktig demokratisk princip. Det kräver också att det sker utbildningssatsningar och forskning i hela vårt land – det är bara så vi kan säkerställa att det finns förutsättningar för människors livslånga lärande.
Ett starkt samhälle kräver en bildad befolkning, en stark folkrörelse och att människor kan vara kritiskt granskande, att de har egenmakt, att de kan påverka den egna situationen.
Text: Maria Grafström & Anna Jonsson
Foto: Sebastian Borg
Den här artikeln är del av boken ”Kunskapens nyanser – berättelser om samverkan”. Boken bygger på intervjuer nio framstående personer som lyckats bryta ner barriärer mellan forskning och praktik.