Emma Björkenstam: Nyttan skapas under resans gång

Nätverk av forskare skapar successivt lärande

Ett sätt att samverka är genom företagsforskarskolor som KK-stiftelsen medfinansierar. Nyttan med dessa är ofta större än enskilda avhandlingsprojekt, och Emma betonar att hon själv har haft stor hjälp av det nätverk av forskare som forskarskolorna har gett upphov till. Det skapar möjligheter att löpande kunna bolla frågor och utveckla kunskap som inte nödvändigtvis handlar specifikt om doktorandens arbete. Emma beskriver det som ett ”successivt lärande” – ett lärande som sker över tid och som är beroende av att alla involverade gemensamt vill utveckla och dela kunskap med varandra.

Det går alltså inte att vänta på att en doktorand ska bli färdig, det tar alldeles för lång tid och det kan hända annat däremellan som gör att projektet fördröjs eller tar andra vägar än vad som var tänkt. Det är därför viktigt att företag lär sig att förstå nyttan under tiden som ett doktorandprojekt pågår.

Att växeldra kunskapsutvecklingen

Det är viktigt att förstå att forskningsprojekt skiljer sig åt, påminner Emma. Vissa är applicerbara direkt, medan andra kanske inte har direkt bäring på praktiken i form av resultat eller slutsatser. I stället är utbytet mer löpande och handlar om att erbjuda andra perspektiv. Doktorander skolas till att lösa komplexa problem, att utveckla ett annat seende på världen.

I akademins möte med företag, som ofta är vana vid ett snabbare tempo, finns det därför anledning att påminna om att forskning är ett långsiktigt projekt. Men, fortsätter Emma, doktorander behöver också förstå hur det ser ut i praktiken, i verkligheten. Genom kurser i co-working involveras både forskare och representanter från företag, och doktoranderna ges möjlighet att förstå hur verkligheten ser ut, vad man måste förhålla sig till.

För att kunna växeldra och få till ett ömsesidigt utbyte är det viktigt att påminna om att det tar tid att etablera en nära relation mellan akademin och näringslivet. Som med så mycket annat är det inget som sker av sig själv, och Emma beskriver hur hon har fått nöta in vikten av att också lyssna på företagens perspektiv i utvecklandet av forskarskolorna. Idag ser hon resultat av det arbetet och beskriver att ett ovanligt nära och fruktbart samarbete har utvecklats. Emma, som representant för företagen i forskarskolan, arbetar därför nära programdirektören, som är forskare: ”Vi deltar båda två, vilket speglar samverkan och balansen – det är ju symbolik i det också.”

Forskning i framkant

Emma återkommer i vårt samtal ofta till tidsperspektivets betydelse för samverkan. Hon upplever också att allt går fortare idag och ger flera exempel på områden där det är svårt att hänga med, och som skapar en särskilt utmanande situation för industridoktorander. Hållbarhetsfrågorna och AI/digitaliseringen är exempel på detta. När det går fort blir det ännu viktigare att lyssna på varandra, att det blir ett samspel.

Det handlar också om att lära doktoranden att dela med sig av sitt arbete under tiden. Emma förklarar att det i stort sett alltid finns ett intresse från företag att få veta mer från doktoranderna – vad de arbetar med för tillfället och vad som händer i projektet. Det kan ibland vara en utmaning, eftersom doktoranden kanske känner att hen inte kan berätta om arbetet innan det är färdigt. Men företaget behöver inte veta alla detaljerna, de är mer intresserade av forskningsfrågan och om hur doktoranden kortfattat resonerar kring den. Emma menar att det avslöjar ett glapp i föreställningar om vad som anses vara relevant kunskap och vad som utgör ett bidrag.

Men det är en konst att prata om något innan man är klar. Som praktiker förstår vi inte alltid arbetet när forskaren är klar, om det blir för komplext. Inom forskarskolan jobbar vi därför med att stötta doktorander att dela med sig av sitt arbete under tiden och också att berätta om det med enklare ord.

Nyttan och värdet av företagsforskarskolan tar heller inte slut när avhandlingsarbetet är klart. Emma har flera exempel på hur färdiga doktorer har valt att stanna i näringslivet och där blivit viktiga resurser i att fortsätta utveckla verksamheter. Det skapar verklig nytta på lång sikt. Att förstå doktoranden som del av ett större nätverk gör också att kunskapsutbytet blir bredare och når längre. Det blir ett slags utbildning av hela verksamheten, förklarar Emma.

Du får högutbildade medarbetare med ett annat perspektiv på att lösa problem. Du skolar ju in dig som doktorand och blir expert på att lösa komplexa problem, att ifrågasätta arbetssätt och resultat. De lär sig att ställa frågor: Varför det? Vad ska det vara bra för? De kan vara lite jobbiga, men det är väldigt bra.

Mentorns viktiga roll

Med sin långa erfarenhet av att vara mentor, men också chef, menar Emma att hennes roll handlar om att fungera som stöd för doktorander, och även för andra mentorer. Hon förklarar att ansvaret för en doktorand inte är någon skillnad mot att ha ansvar för andra medarbetare.

Det handlar, menar Emma, om att säkerställa att doktoranden får de förutsättningar som behövs för att kunna genomföra det krävande arbete som ett avhandlingsarbete ofta är. Utifrån företagets perspektiv gäller det att vara medveten om det och att ha tålamod. Doktoranden måste få utrymme att hitta sin väg. Samtidigt är det viktigt att doktoranderna får insyn och kontakt med företaget – att de är med på möten och involveras i arbetet. Det går inte att som doktorand bara ”leverera” – de måste få en känsla för företaget för att förstå vad de är en del av och vad de representerar.

Det är viktigt att som industridoktorand få träffa sin arbetsgivare. Du kan inte åka till universitetet i Luleå och så komma tillbaka till företaget efter sex år och du har ingen relation, du vet inte vem mottagaren är, du vet inte sammanhanget.

Att kunna tala flera språk

Kanske går det att beskriva det som att en industridoktorand har ett slags ”dubbel identitet”, där ena halvan är forskaren och den andra halvan är företagaren. Men det är också så olika från individ till individ, menar Emma. Det handlar om personlighet. Vissa gillar mer den utredande biten, medan andra tycker att ”det är superskönt att få börja leverera”.

För doktoranden handlar det i viss mån om att lära sig att hantera förväntningar och krav som finns i båda dessa världar. De får också insyn i den kontext som resultaten ska landa i och förstår därför redan under avhandlingsarbetet hur företag kan dra nytta av forskningen. Som mentor återkommer Emma alltid till vikten av att doktoranderna lär sig att kommunicera och anpassa sin kommunikation till mottagaren, att bli yrkesmässigt flerspråkig. Det är också en del av processen, av samskapandet. Det spelar ingen roll att du har tagit fram värdefull kunskap om du inte kan förmedla den.

Att vara flerspråkig symboliserar också utmaningarna med samverkan och företagsforskarskolorna i ett bredare perspektiv: Det tar tid och kräver rätt mycket tålamod, men det ger desto mer tillbaka. Emma menar att just därför skapar företagsforskarskolorna fruktbara plattformar för samverkan – de erbjuder möjligheter att faktiskt skapa förutsättningar för akademi och näringsliv att göra bra saker tillsammans.

Det får bättre effekt, det blir roligare att jobba och det blir ett bättre slutresultat. Och alla är nöjda för du förstår varför det är gjort som det är gjort, du vet vad det har inneburit och hur du ska ta hand om det efteråt.

Förmågan att hantera flera språk, och förstå olika världar, är Emma själv ett levande bevis på. Kanske är det just hennes yrkesmässiga flerspråkighet, att kunna prata med flera olika aktörer i en komplex byggprocess, som gör att Emma så till synes enkelt rör sig mellan olika sammanhang och kan agera brobryggare mellan akademi och praktik – en god grund för att inte bara nå resultat utan också att ha roligt på vägen!

Text: Maria Grafström & Anna Jonsson
Foto: Sebastian Borg