Cornelius Holtorf: Våga tänka stort

Pionjärer bryter ny mark

Ett exempel på hur Cornelius stakat ut sin egen väg inom akademin är den företagsforskarskola som han har varit med och byggt upp vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Tillsammans med Per Lekberg, dåvarande chef för uppdragsarkeologi vid Kalmar länsmuseum, kläckte Cornelius idén om en företagsforskarskola inom arkeologi. Det var något som ingen hade testat tidigare. De två pionjärerna ville inte bara skapa en ny typ av forskarskola inom humaniora, utan också bidra till en förändrad syn på arkeologi som akademiskt ämne, och till att utmana etablerade idéer om vad arkeologer kan och ska arbeta med.

”Vi ville bort från ett ensidigt fokus på bronsåldern eller någon annan historisk period och i stället fokusera på utmaningar i samtiden. Vi ville erbjuda en forskarutbildning inom områden som kan kallas för tillämpad arkeologi, det vill säga en arkeologi som bidrar till att lösa samhällsproblem.”

Tillsammans med andra kollegor utvecklade de GRASCA, Graduate School in Contract Archaeology, med en uttalad agenda om att reformera både forskning och praktik inom området. Nu när doktorandprojekten är färdiga eller i slutfasen konstaterar Cornelius att de har utmanat rådande normer och idéer om vad arkeologer kan och ska göra, var ämnesgränserna går och vilka frågor och problem som är lämpliga och intressanta att undersöka. Precis som han önskade.

Cornelius lyfter fram ett exempel på ett avhandlingsprojekt som är färdigt och som illustrerar arkeologins potential att bidra till samhället i bred bemärkelse: Clara Alfsdotter studerade i sin doktorsavhandling nedbrytning av lik i olika miljöer genom att analysera moderna och forntida skelett. Idag bidrar Clara till det forensiska arbete som görs vid till exempel brottsplatsundersökningar.

Att bekämpa strukturell arrogans

GRASCA har nogsamt organiserats så att båda parter – både akademin och företagen – har samarbetat tätt. En viktig utgångspunkt har varit att företagsmentorer och handledare har tillsatts på samma premisser för att vara likställda varandra. Om det anses vara mindre viktigt vem som blir företagsmentor och hur den personen tillsätts, jämfört med den vetenskapliga handledaren, då föder det vad Cornelius kallar för en ”strukturell arrogans”.

Det är den gemensamma processen som är viktigast för Cornelius. Viljan att lyssna på vad andra har att säga och viljan att förstå andras verksamheter och perspektiv handlar inte om att någon annan kan bestämma vad vi som forskare väljer att skriva och publicera. Det är två olika saker. Den akademiska friheten att själv bestämma vilka frågor som ställs och hur forskning görs går aldrig att kompromissa med. Det är heller ingenting som efterfrågas, menar Cornelius: ”Det finns ingen som vi har jobbat med som vill ha okritisk forskning.” Det kräver dock att alla är intresserade av och villiga att lära av varandra – att utmana det egna perspektivet och tänka i nya banor.

”Många misstar samverkan med att förmedla forskningsresultat till någon som visar intresse för det man gör. För mig handlar samverkan om något mycket mer. Det handlar om att vi lär oss av varandra, att man vill göra något kul ihop och att man är beredd att tänka utanför de egna ramarna. Det handlar om att se möjligheter – att jag kan använda min kunskap för att lösa någon annans problem och vice versa. Samverkan handlar om att göra saker ihop helt enkelt.”

Från sakkunskap till debatt

I stället för att enbart leverera resultat – kunskap – vill Cornelius bidra till insikt och ytterligare perspektiv på samhällsfrågor och problem. För att kunna göra det är det viktigt att också försöka sprida glädje och ibland kanske också bidra till lite förvirring. ”Jag vill skriva artiklarna som gör att folk ler, att de tänker ’oj, vad har hänt här egentligen?’”

Att vara forskare handlar om att påverka hur människor tänker kring frågor och problem i samhället. Det är i skärningen mellan olika kompetenser som lärande uppstår. När människor möts och samtalar – oavsett om det sker på Getty Conservation Institute, inom FN eller i Kalmar – så förmedlas insikter, vilket leder till att en förståelse för varandra kan skapas, förklarar Cornelius. Det är när någon lyssnar som det kan hända saker.

Processen är det som företagen säger är det främsta värdet av arbetet. Det är processen som vi gemensamt har genomfört under alla år som är det som har gett resultat för båda sidorna. Det är mer väsentligt än själva forskningsresultatet. Det gäller egentligen för allt jag gör.”

Cornelius beskriver det som att det vetenskapliga utforskandet för honom är mer att likna vid en konstnärlig, estetisk process än hur vi ofta tänker oss en renodlad kunskapsprocess. Det är att röra sig bort från ett ensidigt fokus på att redovisa sakkunskap, till att i stället engagera till diskussion och debatt. Ambitionen är att lyfta fram kunskapens nyanser och att bidra till reflektion och nya frågor.

Grus i maskineriet

Cornelius menar att som humaniora idag är strukturerat så är det inte alltid så lätt att samverka. Det handlar delvis om pengar. Den totala sektorn för uppdragsarkeologi har finansiella resurser som i ett samhällsperspektiv kan liknas vid ”peanuts”, som han uttrycker det. Det finns få möjligheter för en så begränsad sektor att medfinansiera fleråriga doktorandprojekt. Trots att många företag skulle vilja delta i GRASCA är det få som vågar eller kan ta risken att delfinansiera forskning. Företag i branschen är nästan alltid små med få anställda där det inte finns tid eller resurser till något annat än just specifikt det som ska göras.

Det handlar också om bristen på entreprenörskap och företagens begränsade kunskap om produkt- och tjänsteutveckling inom uppdragsarkeologin. Det centrala i slutfasen av ett avhandlingsprojekt inom ramen för en företagsforskarskola är att tjänsteutveckling sker på företaget så att de nydisputerade doktoranderna kan och vill stanna kvar. Därför behöver marknader, kunder, produkter eller tjänster utvecklas så att doktorerna tillåts fortsätta arbeta med sina nyvunna kunskaper. Cornelius menar att det behövs fler satsningar som gör att företag inom sektorn kan och vågar utveckla sig på detta sätt.

Att jobba med samhället – inte mot det!

Cornelius återkommer gärna till möjligheterna med det vetenskapliga arbetet, forskarens roll i samhället och om vikten av att se bortanför enskilda resultat. Inte minst i relation till framväxten av AI-verktyg behöver forskare utveckla och förmedla sina resonemang. Rena redogörelser eller sammanfattningar kan generativ AI göra bättre än en student, som i stället behöver förstå vad sammanfattningarna betyder och lära sig att ta ställning till huruvida de är korrekta. Det kreativa problematiserandet är därför avgörande.

”De artiklar jag skriver har väldigt sällan ett kunskapsresultat. Det är en annan typ av text. Det är en resonerande diskussion som främst handlar om insikter. Varför tycker jag att något är rätt eller varför tycker jag att något är fel?”

Att utveckla förmågan att resonera och kritiskt diskutera frågor i vår samtid kräver också, menar Cornelius, en förändring av vad det innebär att läsa humaniora på universitetet. Det behövs inte minst fler kontaktytor mellan studenter och företag. Humaniora som akademiskt område behöver utveckla större förståelse för samhället och den samtid vi lever i, samtidigt som samhället behöver förstå de humanistiska ämnena bättre.

”För att bli chef i näringslivet behövs bredare utbildning. De vill inte ha specialister, utan de som kan analysera, presentera, tänka kritiskt, allt detta behöver man på de höga positionerna överallt. Det innebär inte att man inte behöver praktisk kunskap – inom arkeologi behöver man ha arbetat med utgrävningar och man måste ha viss baskunskap om artefakter till exempel. Man måste ha både och helt enkelt.”

Doktorander och studenter behöver lära sig, och uppmuntras till, att ställa stora frågor och resonera kring varför arkeologi är viktigt: Varför behöver världen veta något om det som de håller på med? Vi jobbar för samhället, inte mot det, påminner Cornelius. Kulturvetenskapen behöver bli en självklar röst i det offentliga samtalet – en röst som tar plats och som bidrar till aktuella samhällsproblem och utmaningar.

Text: Maria Grafström & Anna Jonsson
Foto: Sebastian Borg